Angående Gustav Fridolins bok om 80-talisterna

I DN publicerades det i dag en artikel med Gustav Fridolin i samband med hans nya bok Blåsta. I artikeln pratar han om myten om den kaxiga och självsäkra 80-talisten, som visade sig bli ett offer för den otrygga nedmonteringen av välfärden under 90-talet. 

Gustav Fridolin är före detta riksdagsledamot för miljöpartiet och när han valdes in var han den yngsta ledamoten någonsin i riksdagen. Inspirerad av Birger Schlaug gick han in ett parti som i min mening var ett helt annat än vad det är i dag. 

Jag föddes själv i slutet av 1989, nästan lite symboliskt in i nedskärningarnas 90-tal. Det som skiljer min uppväxt från Gustavs är vår åldersskillnad. Även om det bara är ett par år, så var Gustav gammal nog att se nedskärningarna eftersom han hade kunnat se det som var innan. Själv är jag inskolad i att montera ner välfärden. Mitt liv började med att försämra skolan och omsorgen och istället ”satsa på sig själv”, en fras som om något snarare satt spår i den otrygga 80-talisten. Men 80-talisten satsar inte på sig själv och skiter i andra för att den vill, utan för att den måste. När otryggheten råder och risken att falla utan skyddsnät finns runt hörnet, avskärmar vi oss från de som har det sämre för att över huvud taget orka. Nästa dag kan det vara vi som står utan jobb och hem. 

Men det är just den rädslan vi måste övervinna för att nå en förändring. Vi måste våga vara solidariska, även om det bär emot. För när vi väl har vågat trotsa vår rädsla och börjar arbeta tillsammans, tar vi det första steget mot att utplåna otryggheten. 

/ JD